Lakes 5

Som väl de flesta – nja, en och annan i alla fall -- har märkt, har min våruppladdning inte varit fulländad. Dels var det ju så, att vintern hindrade en massa tävlingar (men mycket av det ska vi väl ta igen nu i höst), men för egen del blev jag först skadad och sedan fick jag en långvarig bronkit, som inte ens två penicillinkurer riktigt klarade av. Kort sagt: jag har kanske gjort tio löppass under våren.

Det var alltså inte med jätteförhoppningar jag drog iväg till Lake5, femdagars i The Lake District. Nu har jag sprungit alla såna tävlingar, utom den första, så det var självklart att jag skulle anmäla mig och beställa färja och boende. Jag tänkte att jag skulle rapportera som en dagbok, men efter gårdagens förstaetapp var jag så trött, att det inte fanns någon chans i världen att jag skulle börja skriva. Hur jag kom på att börja på det här idag, när jag är ännu mera slut, förstår jag icke…

Jag åkte den vanliga vägen, från Motala via Amsterdam upp till Newcastle och inkvarterade mig i ett B&B i Kendal, på ostkanten av sjödistriktet. Igår började tävlingen. 2000 löpare, få svenskar – men jag och Jerry M höll Motalas fana högt.

Det var bortåt tre kilometer till start, första halvan ganska flackt, men sen, sista 900 meterna, blev lutningen upp mot bergen brutal – vi – alla från tioåringar till HD85:orna – skulle upp 240 meter. Jag behövde ingen särskild extra uppvärmning. Till skillnad mot vad jag förstod var läget hemmavid, ösregnade det mest hela dagen, kallt, som småspik… Och blåsten var lika kall. Olika falla ödets lotter. Från +38 i Amsterdam till 17 i Kendal…

Mina 3.8 hade 175 meters stigning dessutom – men jag tyckte jag klarade av det mesta riktigt bra. Det var öppen hed, men riktigt kuperad. Egentligen missade jag inget, men det var stumma lår på Hedin när jag nådde målet (som naturligtvis låg uppe på berget, där ormbunkarna inte var så väldigt vilda som på bergssidan). Till ettan var det så blött, att det kändes som att jag sprang på en höjdhoppsmadrass – och mina kilon tyckte att det kändes som att jag nog inte skulle orka fram till ettan ens. Men med lite envishet kom orken fram. Hur som haver var det en nöjd, ehuru totalt genomblöt, man som tog sig ned till TC, åt korv och annat för att, som man säger, fylla på depåerna. Men jag var, vid hemkomsten, så trött och slut, att det enda jag orkade göra, var att försöka hålla mig vaken mellan 6 och 9, så att jag inte skulle vakna alldeles för tidigt. Alltså blev det inget skrivande.

Idag skulle jag ha min tidigaste start. Igår kom meddelande, att med tanke på regnet kanske man inte skulle kunna genomföra dagens etapp --- parkeringen skulle kunna vara helblöt. Men i morse stod det på hemsidan: Vi kör!

Så jag åt frukost och drog. Jag det var bättre väder, men precis som igår var det obligatoriskt med regnjacka eller dylikt – och naturligtvis visselpipa (en gång har jag varit med om, att man var tvungen att provvissla, men icke här!). Det kan lätt bli dimmigt och molnigt där uppe. Idag var det 2.5 km till start med 280 meters stigning. Jag kom fram precis i rätt tid. Det här är ett välutnyttjat område, och det finns bara en stig upp till löpterrängen, så alla britter har gått den stigen och stigningen förr --- men, som sagt, ALLA ska upp. Man måste ta tid på sig.

Gårdagens löpning gjorde sig påmind. Det var inga snabba löpsteg jag tog mig fram med. Sakta navigerade jag mellan de stora höjderna och försökte undvika de värsta stigningarna. Men, o, vad jag blev trött. Så jag gjorde några små trötthetskrokar på sluttampen. Jag hade ungefär lika lång bana, med lite extra stigning, och tio minuter längre tid. Väl nere på TC igen – det blir en del kilometer extra på såna här tävlingar…--- behövde Hedin bakad potatis med tonfiskmajonäs och ost. Plus en stor balja te.

Jag får väl se hur det gick när resultaten kommer. I morgon ska vi åka buss, för tredje etappen blåste bort i vintras: hela skogen och vägen dit försvann i ett oväder, så man fick fixa nåt annat. Jag återkommer.

Resultatet för gårdagen visade sig vara som jag trott. Jag sjönk nog lite, men det var ju väntat. Om nästan alla i min klass springer fortare än jag (och är rätt många kilo lättare), måste det i alla fall betyda, att jag är bättre på att orientera än en del av dem.

Upp på morgonen, frukosterade och körde iväg. Det var en bra bit till parkeringen, och sen skulle vi tillbaka med buss år samma håll jag kom ifrån, på smala brittiska vägar med branta sluttningar på ena sidan och höga kullar på andra. Hur som helst kom vi fram, och man fick vandra en bit till TC, men jag hittade Jerry och Inger, och snart var det tid för J och mig att vandra de 1.3 kilometrarna till start, med 130 meters stigning, så det var egentligen lika brant som de tidigare dagarna. Startpunkten passerades gående, för benen var stumma, och jag fortsatte att gå en bit genom brant tät, mörk skog. Men sen kom vi ut på heden, och jag kunde springa på. Några kontroller där, och sen in i den mörka, täta skogen igen, via stigar ut till något som gick brant uppför – och när jag försökte springa tog den riktigt höga ljungen och blåbärsriset emot, så jag tappade 10 minuter på 250 meter till nästa kontroll. Jag vet inte vilket annat vägval jag egentligen skulle ha kunnat ta – och när jag började kolla, var jag mitt ute i det olöpbara. Och sen hade jag kontroll mitt i allt, och då skulle man ju ut ur det hela också…. Det var en pärs!

Men jag missade egentligen inget på riktigt (när jag kört en långsträcka kom mannen som jag stämplat tillsammans med på föregående, varifrån han tog ett annat vägval; precis samtidigt som jag till nästa – då var jag nöjd med min orientering – han sprang bra mycket snabbare).

Men när jag hemma i sängen kollar sträcktiderna märker jag, att många andra tog samma väg som jag över heden, så jag var inte den ende som hade det svårt. Och på den andra långsträckan steg jag flera placeringar…

I mål, trött, men rätt nöjd, fast det gått så sakta. Vegetabilisk chiligryta på TC och den vanliga muggen med te. Sen fick vi vänta bra länge på bussen, men rätt vad det var kom vi iväg.

Nu ligger jag i sängen (efter en långsam hemfärd – Lake District är proppat med turister, och alla ska köra min smala hemväg. Ack!) och slappar med lite mat och ett glas rödvin, för imorgon har vi vilodag (för mig i alla fall – det ordnas en urban race som många anmält sig till). Nu ska jag vila, och imorgon ska jag vila och ladda!

Jag skriver senare.

Vilar i sängen efter frukost. Funderar på vad jag ska göra på vilodagen. Resultaten har kommit – det spännande med femdagarstävlingar, där man får räkna de fyra bästa, och har ett poängsystem, är ju att jag, som kommit cirka 13 eller så de tre första dagarna, ligger 9:a – men då finns de som bara har sprungit två dagar (men bra och snabbt) och när de fått räkna bort sin sämsta dag är jag hux flux nedsjunken… Jag återkommer till poängberäkningen.

Här är den. Jag orkar inte översätta:

For all classes, points will be awarded for each day’s result using the following formula.

Runner's score = 1000 + 200 x (MT-RT)/ST

MT is the mean of the top 90% of each course (excluding n/c, disq, dnf, etc)
RT is the runner's time
ST is Standard Deviation

Competitor’s overall scores will be the sum of their best four scores of the week.

Det där får ni räkna ut själva. Jag undrar bara hur dom klarade det här före datorernas tid.

Det kan snabbt, som sagt, förändras. Ja, vilodagen, ja. Jag orkade köra över de mest svindlande bergspass som man kan föreställa sig i den civiliserade världen – vägar smala som min bil, med mötesplatser, serpentinkurvor, branta stup åt ena hållet, brant uppåt åt andra. Jag har kört här förr och varit rädd --- jag är en av de mest höjdrädda människor jag känner till, så jag såg till att köra från väst mot öst, så att jag skulle ha bergssidan närmast och slippa ligga längst ute mot branten när man fick möte. Det är flera idioter än jag på dessa vägar.

Jag kom hem igen och gjorde en skön kulturvandring i Kendal också. Och torsdag: idag längre och mycket flackare bana. Men jag ser genom fönstret att det äter regnar.

Ja, det var sen start, och regnet övergick i solsken. Det var flack och öppen terräng, men fylld av gropar, hål och annat liknande. På morgonen, innan frukost, vred jag till ryggen så att det gjorde riktigt ont. Det fortsatte, men jag brukar kunna medicinera ryggont med någon löpkilometer på banan – och det hjälpte hyfsat. Vi hade mycket längre än normalt, men inte särskilt många höjdmeter. Kort sagt: jag var nöjd när jag kom i mål – 5 km på 68 får jag vara nöjd med. Jag kom i mitten av listan idag också. Det där med löpbetonade banor är ju inte riktigt min cup of tea, men springer man hyfsa rätt finns det andra som rusar men missar. Hemma sent. Imorgon är det riktigt kort bana. Men jag tror det blir regn igen.

Jag får återkomma från Buxton, dit jag ska sen, med slutdagens rapport.

Nu har jag varit på opera. Det blev inget femdagars för mig. När jag vaknade i morse kunde jag knappt ta mig upp ur sängen --- riktigt ont i rygg och höft. Det fanns inte en chans att springa. Särskilt inte i den branta ekskog det var. Och särskilt inte med det hällregn som kom. Jag åkte dit en stund, hämtade en stol som Inger M lånat och åkte sen mot Buxton.

Alltså blev det som jag visste: jag sjönk från 10:e till 17:e. Kort sagt: det var ändå en riktigt bra orienteringsvecka. Inga större bommar.

24 länder. Största icke-brittiska klubb var från Belgien; näst största från Spanien.

Nu ska jag bespara er resten av resan. A