.Tidigt i höstas beslöt Carina och jag att vi skulle anmäla oss till Bornholm HöstOpen i år. Vi har varit flitiga deltagare på Bornholm genom åren. Första gången vi var där var 1994 men nu hade vi inte varit där på några år.

Självklart var vi lite försiktiga och fundersamma om det verkligen skulle bli något överhuvudtaget men så småningom kom en inbjudan och vi slog till. Färja bokades och vi hittade ett airbnb i centrala delen av Rönne. Sedan bestämde vi oss för att om det blir tävlingar så är det bra. Om det inte blir det så åker vi på en weekend semester och får lite avkoppling.
De senaste åren har man utökad tävlingarna till tre, en sprint på fredagen har kommit till, och sprinten skulle avgöras i Allinge på Nordvästra sidan av Bornholm. Lördagens tävling skulle genomföras vid Dueodde, sandklintområdet i Sydost och söndagen skulle tävlingen gå i centrala delen av Almindingen.  Trots att vi varit på Bornholm så många år så har vi aldrig varit vid Dueodde och sprungit. Vi har bara promenerat runt och sett oss omkring.

Hösten var ju ur Corona perspektiv ganska lugn både här och i Danmark så vi hyste gott hopp om att det skulle gå vägen. Vi undrade dock lite hur man tänkte att genomföra arrangemanget. Vi hade ju upplevt våra egna arrangemang här i Östergötland, men det såg ut att det skulle genomföras på traditionellt sätt med minutstart och allt annat. I början av oktober blev det dock ändring. Man hade från arrangören beslutat att deltagarna skulle delas upp i en ”Early Edition” och en ”Late Edition”.
 Det innebar att vi var tvungna att boka om färjan på söndagen till en senare och som tur var fanns platser.

Vi hade också noggrant kontrollerat vad arrangörerna sa om inresa i Danmark. Södra Sverige, Skåne, Blekinge, Halland och Kronobergs t.ex. fick inte komma in. Östergötland var inte med på listan så vi var lugna med det. Det här skall nog gå bra tänkte vi. De mesta av informationen från arrangören sköttes på Facebook. På gott och ont eftersom jag inte tittar så ofta men Carina brukar titta ibland och nu var vi tvingade att titta ganska ofta. Någon dag före avresan, vi åkte på fredagen men var inte anmälda till sprinten, så gick vi av en slump in på den danska motsvarigheten till FHM:s hemsida och upptäckte till vår förfäran att även östgötar verkade finnas med som icke önskvärda besökare. Men fortfarande stod inget på arrangörernas sida. Vad skall vi göra nu då? Vi ville gärna tro att myndigheten hade skrivit fel och arrangören rätt. Vi funderade ett tag till men kom till slut överens om att åka. Vi var ju inte sjuka och hade inte minsta symptom. Släpper de in oss så gör de det annars får vi väl åka med vändande färja och semestra i Skåne tänkte vi. Vi åkte på färjan och satte på oss munskydd (tvingande) och hoppades på det bästa. Det var lite nervöst när vi skulle åka av färjan, men det gick bra och vi kunde köra upp till Rönne och vårt boende.

När vi fick klart för oss att tävlingen skulle bli av så hade man gjort en hel del anpassningar. Som sagt två delar av tävlingen med max 450 deltagare i varje. Varje del hade dock minutstart på vanligt sätt. Man hade ingen marka eller annan service. Jag hade mejlat och frågat om vi kunde få starttid så nära varandra som möjligt och det ordnade man med. Vi startade båda dagarna inom tjugo minuter. Vi hade också order om att inte komma för tidigt och direkt efter loppet åka igen. Ungefär som det har varit här.

Lördagen skulle vi ut i sanden det förstod vi. Man sände live på Facebook så vi kunde se lite hur det såg ut och vid den kontroll som kameramannen stod vid, där missades en hel del.
Starten gick till så att man blev uppropad och sedan fick man ställa sig vid en kona på sin startminut minus fyra. Sedan gick man in i nästa fålla vid sin nya kona på nästa minut o.s.v. allt för att hålla avstånd.
När starten gick och jag tog kartan kom jag ned i en större grop och upp på en höjd och sprang ut på en kam och skulle ha en punkthöjd längst ut på kammen. Jag kände igen mig! Kontrollen var samma som livesändningen hade varit ifrån. Efter 7 kontroller ute bland sanddynerna kom jag in i strandskogen som var helt perfekt att löpa i men man var tvungen att vara koncentrerad. Det gick väldigt bra för mig hela vägen fram till kontroll 17 av 19 där jag läste helt fel. Det som jag uppfattade som en höjd var en Sänka och det blev helt fel förstås. En onödig 6 minuters bom förstörde den dagen. Carina gjorde också ett stabilt lopp med en liten bom på slutet. Hon slutade 6:a dag 1 och jag slutade 9:a.

Nöjda med dagen lopp satte vi oss i bilen och for tillbaka mot Rönne. Då såg vi en vingård som var öppen och då kunde vi inte motstå att gå in. Mycket trevligt ställe där man gjorde både vitt vin, slutsålt, och rött. Dessutom ett dessertvin. Man odlade på 14 hektar som får anses som mycket stort i sammanhanget. Om man skall jämföra med exempelvis Moseldalen så har varje vinbonde där sällan mera än 10 hektar.

Söndagens tävling genomfördes med parkering vid Travbanan. Området/kartan heter Ryttarknegten och har fått namn från utsiktstornet som man ser på långt håll. Nu var det mera traditionell terräng som man är van vid från Bornholm. I kartans sydöstra del fanns några kanter med branter och en del stenar. Här har det också skapats MTB stigar som gjorde kartan lite mera svart ungefär som i Fålehagen.
Carina gjorde återigen ett stabilt lopp med en 3 minuters bom på andra som ända plump. Hon slutade fyra Dag 2 och sammanlagt blev placeringen 5 av 42 startande.
Jag gjorde återigen och grov bom, denna gång bland just alla branter och stenar. Placeringen Dag 2 blev 11:a och sammanlagt 9 av 58. Vi hade båda satt upp ett mål att vara bland de tio främsta så det blev godkänt.

Hemresan blev jobbig främst därför att det var mörkt hela vägen. Vi beslutade att åka mot Malmö och åka E6/E4 hem. Det regnade väldigt kraftigt i Skåne och även norrut så det gick inte så fort som vi tänkt oss men vi kom hem till slut.

Mycket information finns på Bornholmhostopens Facebook sida både med sändningar. 
Vill ni se banor så gå in på otrack.dk som är deras variant av Livelox.

Årets arrangemang var speciellt dels pga. Corona, dels för att vi fick prova ny karta. Det var väldigt få svenskar i klasserna jämfört med normalt. Vi saknade pölse och öl lite men inte så mycket. Det var lite märkligt att ha munskydd på restaurangerna men det funkade också. Nästa år genomförs tävlingarna i Almindingen båda dagarna, Vi för hoppas att allt är mer som vanligt och att vi är där, för det är ju kul med Bornholms orientering.

/Thomas S

Qvistknäckaren har hängt på ruinens brant länge nu. Ingen har skrivit något. Detta säregna år kanske det inte är att undra på --- väldigt lite har hänt; i alla fall på tävlingsfronten, även om många arrangörer gjort vällovliga och framgångsrika försök att hålla tävlingssäsongen vid liv, trots allt. Nöden är uppfinningarnas moder.

Så jag skriver en liten Qvistknäckar-krönika.

Jag märker ju i alla fall att många håller träningen uppe. Och ungdomarna håller idogt på under onsdagskvällarna, och antagligen i övrigt också. Till och med jag har kommit igång; det är svårt att inte ha lust att träna, när kvällarna är svarta och skogen så skön att löpa i. Tänk att en pannlampa kan göra så mycket!

Jag har tänkt, att den här pandemin --- om man ska finna något, som gör att man förlikar sig med hur tiderna är --- i alla fall gör att man får träna sig på att vara optimist. När så mycket av det som man hade sett fram emot blev inställt, måste man försöka se att det finns ordentligt med chanser nästa år, om bara folk beter sig respektabelt, så att farsoten tynar bort.

Det var väl bara Åhus-trippeln i mars, som vi hann med som det var tänkt. För min egen del hade jag sett fram emot sexdagars i Wales, men den ställdes naturligtvis in. Och allt annat, som jag tänkt göra var också inställt. Och nån gång i mars hade jag tänkt bättra på formen med ett besök i London, men tävlingen ställdes in, och dessutom gick det inte några flyg alls, så jag har fortfarande en voucher med KLM kvar. Men det ser inte så lovande ut i Storbritannien över huvud taget, så under våren kanske man får försöka hitta någon annan stans att besöka (om det finns någon plats, som är virusfri…).

Och sen var det ju Bornholm. Jag vet att Thomas och Carina åkte dit på eget bevåg. Jag hade lite tankar på samma sak, och det var nog någon annan som gjorde det också, men vi avstod. Kanske får vi en QK-rapport ändå därifrån??? Nästa år hoppas vi ändå kunna göra en klubbresa. Det lär vara så, att sprinten på fredagen ska gå på Christiansø, en bit norrut från Bornholm. Så man får hoppas att det inte blåser för mycket… Låt oss träna oss i att vara optimister.

Under året har vi, några ihärdiga daglediga, i alla fall åkt runt och orienterat, trots att de vanliga veterantävlingarna till största delen varit inställda (enligt SOFT;s och ÖOF;s önskemål). Vi har åkt till grannklubbar i västra delen av distriktet och sprungit deras veckans eller månadens bana. Leifarna E och H har varit drivande i detta.

Vi hoppas kunna arrangera en nationell tävling den 17 april; det enda som kan hindra oss är om pandemin är elak och om det blir en snörik vinter. Just nu ser smittan ut att vara det största hotet.

Den Swedish League-tävling som vi skulle haft, tillsammans med Askersunds OK, i vår, är uppskjuten till året därpå. Och då ska vi också arrangera natt-DM.

Nu blir det lite axplock om lite ditt och datt:

Det är ju avlyst med gemensam träning tills vidare. Det är ju tråkigt, men nödvändigt. Men vi har ju en fungerande reflexbana i Fålehagen, med många möjligheter. Tack till er som har fixat den. Jag har sprungit en del gånger, och jag tycker det är väldigt givande och roligt. Dessutom är det så kul, när man ser andras lampor som kommer farandes i skogen. Jag har stött på Anna och Noah och Niklas K någragånger. Finns det nåt vackrare än pannlampsljus i en mörk höstnatt? Det skulle väl vara pannlampsljus en mörk vinternatt med snö…

Ramons Bana ska väl bli av, men vi har hörsammat de rekommendationer som kommit, så vi skjuter lite på de tävlingarna och låter alltihop komprimeras. Hur som helst gläder det inte bara mig, att det blir fler deltävlingar. Reflexbana och Ramons Bana är fantastiska möjligheter.

Om allt går som vi hoppas, kommer väl också bastun i Fålehagen att komma igång. Det ärendet ligger hos kommunen. Om ingen annan gläds, så kommer Anna och Petra och Bruhn och jag att göra det…

Höstmötet kommer att bli av, på ett eller annat sätt. Vi hade ju tänkt ut, att vi skulle ha lite gemenskap, trots att vi inte skulle kunna vara riktigt nära. Nu gick inte det. Vi siktar in oss på ett utemöte i Fålehagen. Om inte coronarestriktioner ställer till det än mer, ska vi klara av det. Annars får vi göra det digitalt. På något sätt ska vi ändå kunna välja våra kommittéer hyfsat stadgeenligt

När det har varit som tråkigast, med den halvisolering som jag (eftersom jag är i en så kallad riskgrupp; jag är ju så väldigt gammal) installerat mig i, har jag tittat på orienteringssändningar på Youtube. Det finns ju hur mycket som helst. Dels mästerskapssändningar, och världscuplopp --- en del är väldigt bra producerade och man kan titta på dem många gånger, utan att man tröttnar. Alltid finner man något nytt. Nu i höst fick vi ju också se SM-tävlingarna på TV --- det är väl en smaksak, vad man tycker att såna sändningar ska ha för målgrupp: det blir ju lite olika om man ska göra sändningar för dem som inte kan så mycket eller om det ska vara för de redan invigda. Hur som helst tycker jag att det överlag var bra sändningar. Jag har talat med såna som aldrig sett orientering på det sättet i TV, och som var imponerade. Min mamma satt och såg det mesta. Och hon tyckte om det.

Det är något att hoppas på: bättre producenter, som förstår själva tävlingsmomentet, och som inte plockar in stillbilder på kottar och skärmar i onödan; bättre och bättre teknik --- när det är som bäst, är ju springande filmning bakom täten riktigt häftigt; och bra gps-visning är så givande. Men det fordras bra kommentatorer (och samspel mellan bildproducenter och kommentatorer), för att det ska bli riktigt givande. Hård och Troeng är, tycker jag, det hittills minst dåliga paret (även om JH börjar bli lite gammal). Men det bästa paret är utan tvekan Katherine Bett och Jonas Merz i IOF:s engelskspråkiga sändningar. Kolla nångång!

Men sen finns ju också en massa videor med head camera och kartor i bilden. Sånt kan jag ligga och kolla nästan hur mycket som helst. Spännande orientering. Men också massor av olika typer av orienteringsterräng. Den senaste tiden har jag kollat en hel del från Australien och Nya Zeeland. Men det har också varit en hel den engelskt. Plus Turkiet, Portugal, Tyskland, Finland, Tjeckien och Sverige. Med mera, med mera.

Det var det där att drömma sig fram mot ett kommande orienteringsår, optimistiskt. Då drömmer jag mig också bort till andra typer av skogar och hedar och parker. Jag vet ju att jag aldrig kommer att komma till de flesta av de ställena, men inget hindrar mina drömmar. Eller min längtan.

Som sagt: jag försöker träna, varannan kväll eller så, med lampa, fyra, fem, sex, sju kilometer. Jag får se hur länge det håller i sig. Men det som jag har som drömmål är att bli så stark att jag känner att jag orkar en hel bana, när tävlingarna börjar. Jag har som huvudmål sexdagars i Skottland. Jag hoppas verkligen att de kan bli av. Jag drömmer om att vara så stark, att jag kunde springa M70L. Jag vet ju att det kommer aldrig att hända; det blir nog Short som vanligt (fast jag har sprungit M40L där en gång. Men då blev jag trött.). Jag behöver såna där fantasier.

Sexdagars är ett mål. Men O-ringen skulle jag kunna tänka mig också; hoppas verkligen att det också går att genomföra. Och sen vore det ju fantastiskt om Tiomila verkligen kunde bli av (och att vi får ihop lag!). Och likaså 25-manna. Och, som sagt, Bornholm.

Men först av allt, under 2021: en trevlig tävlingsresa för klubben till Östskåne, första helgen i mars.

Den som hoppas, hoppas, hoppas allt detta är eder ordförande, A

(med förhoppningar om att det fortfarande finns en och annan skrivkunnig individ ibland oss, som kan hjälpa stackars QK)

Igår (skrivet onsdag 19/2) var det åter en deletapp av Ramons Bana (eller Ramonsbana som det står ibland…). O, så roligt det är att arvet från vår vän Ramon får leva vidare på det här sättet. Och i år sker det med rejält  utökat program.

Vi vet alla att träningarna förra vintersäsongen lämnade en del i övrigt att önska. Många gånger fick Anders Bruhn och jag, plus Anna med familj, bada bastu ensamma, och inte många i övrigt var med och tränade. I år har vi sprungit elljusserie, som samlade fler, och vi har haft reflexbanan som lockat folk både på reflexkvällar och vid andra tider.

Och nu har Ramons Bana fått 7 tisdagar, och vi har varit drygt 30 nästan alltid och det har varit orientering och pannlampa och skog och gator och gemenskap och allt det där vi håller ihop vårt Lag för.

Idag har jag hämtat in gårdagskvällens sista kontroller – de som låg inne i Kohagsmosseskogen.

Några kommentarer: de som tyckte att sistakontrollen var väl dold hade naturligtvis rätt; det enda jag kan försvara mig med är, att när jag hängde ut, fanns bara den  vänstra soptunnan på plats. Kontrollen syntes på långt håll. Men när någon sätter ut sin andra tunna, mitt för reflexen, kan sikten bli mycket begränsad….

Om jag ska vara sarkastisk tycker jag nog att man ska kunna ta ut en rak kompasskurs genom skog när sträckan bara är drygt 100 meter. Håll i bäringsdosan ordentligt!!! Det är det enda råd som både Thierry och jag kan ge.

Sträckan från näst sista till kontrollen vid soptunnan (alla hade ju den sträckan) borde ha varit balanserad till nästa vägskäl österut --- precis som Bruhn sa --- för att fler skulle gått gatalternativet, i stället för Kärleksstigen (även om det låter härligare med Kärleksstigen än Änggatan). Men hur som helst: jag tyckte det var kul att få ha en orientering från Karlslundsskolan för första gången. Och det hade inte skett, om Ramons Bana inte haft sju etapper. Så är jag tillbaka till det jag började med: tack till Träningskommittén, som gjorde programmet. Tack till alla er, som kommit och sprungit. Nästa år blir det kul att få orientera även vintertid --- även om ordet ’vintertid’ inte riktigt passar just nu.

Och det är trevligt att grannklubbarna (om än i inte jättestor omfattning…) kommer. Vi har ju sagt att vi är välkomna på varandras träningar.

Jaha, det var ett försök att hålla lite liv i QK. Nånting ska vi väl kunna skriva om. (Som jag har skrivit förr: vi har rätt att veta lite om vad andra medlemmar i vår förening, vårt Orienteringslag, har för sig --- om man varit iväg på något som har med orientering att göra.)

QK är rödlistad. Vi får se till att den inte försvinner.

Nu är allt inne och placerat i Fålehagsförrådet, och jag --- och alla andra RB-löpare --- ser fram emot nästa tisdag, och skåneresa, och årsmöte med wok, och för min del, en tävling utanför Canterbury 29 mars.

Riktigt god och trevlig vårsäsong önskar ordförande A

The JK är en flerdagars tävling som går varje år på påsk i Storbritannien. Den är på olika platser från norr till söder, öster till väster.
Tävlingen består av en sprint på långfredagen, en medeldistans på påskafton, en långdistans på påskdagen och en stafett på annandagen.
Anmälan är separat för varje dag och resultatet likaså.
Arrangemanget kom till pga att en svensk orienterare vid namn Jan Kjellström (som var son till dåvarande ägaren för Silva) var en hel del i England och ”missionerade” för orientering. 1967 omkom han i en bilolycka och då bestämde sig några av hans adepter för att arrangera en orienteringstävling till minne av honom. Thomas och jag har varit på på ett antal arrangemang. Det har gett oss möjlighet att bo och besöka olika små städer runt Storbritannien som vi troligtvis aldrig annars besökt. Pitlochry i Skottland, Porthcawl i Wales, Harrogate i Yorkshire, Stafford norr om Birmingham, Godalming sydväst om London. Årets tävling gick som sagt väster om London. Vi flög till Stansted på torsdagsmorgonen och hyrde bil. På vägen till vårt boende på Kings Arms i Godalming tog vi en omväg och var lite kulturella. Nordväst om London ligger Blenheim Palace som ägs av familjen Churchill, dvs hertigen av Marlborough. Det var ett intressant besök både ut arkitektonisk, trädgårdsmässig och historisk synpunkt. Vi fick en stor portion historia om premiärminister Winston Churchills liv och leverne. Poängteras bör att premiärministern aldrig vara hertig utan det var hans kusin som var. Men huset rymde flera familjer utan större problem. Nästa dag var det dags för sprint. Det arrangerades inom ett militärt område med lite kluriga vägval och väldigt mycket kontroller. Det var roliga banor tyckte vi båda två och placeringarna helt okej. Carina blev 13:onde av 55 och Thomas 33:a av 90. Engelsmän/kvinnor kan vara väldigt snabblöpta vilket ofta gör det svårt att hävda sig på sprinterså vi tyckte vi gjorde bra lopp.
En kuriosa vara att vi träffade Rickard Hejdenberg och hans son.   På påskafton åkte vi till nästa tävlingsområdet inte så långt från staden där sprinten gått. Även den här dagen var vi vid ett militärområde men i skogen istället. Det var lite Ödebyterräng bitvis med åsar och gropar. Ganska krävande med en hel del backar. I det stora hela var vi ganska nöjda även den här dagen och ingen av oss gjorde några större missar. När det gäller medel är längden lite längre än i Sverige. Nästan som en långdistans. Carina placerade sig på 10:ned plats av 50 och Thomas 15:onde av 97. Sista tävlingsdagen för oss var söndagen eftersom vi inte sprang stafetten. Den tävlingen var lite längre resa till för oss (England gillar rondeller och vi hann  passera säkert 40 st på vägen).
Långdistans i England är långdistans, D60 6,2 km och H60 8,7 km.
Terrängen den här dagen gav lite associationer till Bornholm, inte plantagen utan andra delar av ön. Den här dagen var vi också nöjda, lite småmissar men inget stort och med tanke på längden så var framförallt Carina jättenöjd med att hon orkade springa hela tiden. Carinas placering blev 9:a av 48 och Thomas 18 av 91.   Sammanfattningsvis var det ett soligt, varmt och bra arrangemang på alla sätt. Vi tror att det var ca 3-3500 deltagare. Ett extra plus är deras lottningssystem. Vi får redan vid anmälan säga om vi vill ha very early, early, middle eller late start och även om man vill starta nära någon annan. Vi valde early och startade under första timmen alla tre dagarna dessutom med största mellanrum mellan oss på knappt 10 min. Det totala startdjupet är ca 4 timmar!
Både banor och resultat går att hitta på: https://www.jk.routegadget.co.uk/rg2#79 Eftersom vi startade ganska tidigt alla tre dagarna hann vi med lite sightseeing på hemvägarna. Bl.a. besök på vingård! Måndag var hemresedag men planet gick inte förrän sen eftermiddag så då hann vi åka ut till kusten och besöka Southend-on-Sea. Vi har sällan skådat så mycket motorcyklar som där. Det berodde kanske på det fantastiskt fina väder som var hela helgen. Slutligen åt givetvis också en traditionell Fish and Chips. Nästa år går The JK i norra Yorkshire och huvudort är Middlesborough om någon har blivit sugen på att åka.

Thomas och Carina

Vi var några stycken östgötar som tog oss Skottlands sexdagars i år (fast jag hann med en etapp i Finspång också…), men det var uppemot fyra tusen till från övriga världen (35 nationer eller så – inte hade väl O-ringen några nepaleser; vi hade ett gäng ghurkas) där också. Just nu är det kvällen före fjärde etappen, och den välbehövda vilodagen går till ända.

Vanlig hitfärd via Amsterdam och Newcastle. Jag kom lagom till etapp ett. Det var hyfsat svårt och rätt kuperat. Och springer man rätt kommer man sjua av fyrtio, som jag mycket överraskande gjorde. Och några placeringar kunde jag kanske ha kunnat tjäna om jag inte trampat ner i ett knädjupt hål i en torvmyr på slutet och fallit pladask. Det var mycket vått, mycket mörkbrunt och hela jag – från topp till tå - var helt insmord i geggan – särskilt den före detta vita maif-tröjan. Men nitti grader när jag kommer hem kanske kan klara ut det. Hur som helst proppade duschens avlopp igen när jag skulle göra mig ren på mitt B&B. Det var en rolig skogsetapp, med en hel del grönt, så man fick hålla koll på kartläsningen. Uppvärmd blev man i alla fall: 3 km från parkeringen, 2 km till start, och sen lika långt till bilen igen. Nedjoggad också. Men då var man väl trakterad, för bra servering har man: flera matstånd, glasskiosk, kaffeserveringar. Och tre sportförsäljare.

Andra dagen: ett litet område, långt till start, och utbrutet mål (som man säger numera), med 2 km tillbaka. Det gick rätt bra – först ute på kuperad hed, sen in i skog. Jag var rätt trött efter dag ett, så det gick sakta. Sen missade jag (och en del andra) att det var en förbjudet-område-markering utefter en flod; jag såg den inte utan tog mig över och kom i mål som 16, 17 eller så.

Men det var ju förbjudet, och man bad att alla som gjort fel skulle diskvalificera sig själva, vilket jag gjorde dag tre, liksom en del andra. Men tävlingsledningen konstaterade att, när man såg sträcktiderna, att det måste ha varit flera, så man tog den drastiska åtgärden att stryka den delsträckan för dem som det berörde, så jag diskades inte, men fick väl en ny sluttid… Får se imorgon.

Ja, det var tredje dagen jag började med att försöka diskvalificera mig. Detta var den tidiga dagen, men som tur är också den närmaste (så jag behövde inte avstå från en ordentlig frukost: jordgubbar och yoghurt, rostat bröd med marmelad, grapefruktklyftor, te, apelsinjuice, korv, bacon, potatisscones, haggis, black pudding, champinjoner). Idag var det medeldistans. Det gick sakta till ettan, men tvåan… Det var mycket detaljerat men jag höll på i fjorton minuter inne i ringen innan jag fick ordning på det hela. Usch. Sen gick det sakta men rätt. Jag hade ändå en drös 70-åringar bakom mig. Det var också ett häftigt litet område, med mycket detaljer och små grönområden. Trots mitt ’usch’: jätteroligt.

Sen drog jag hem efter att ha ätit lite. Vila.

Och idag har jag bilturistat på smala, smala vägar i branta, branta sluttningar, serpentinvägar både upp och ner.

Jag återkommer när jag har mera att berätta.

Dag fyra: sista 250 meterna av den långa vägen till start hade en sluttning på 90 meter. Min kropp tyckte att det var mycket. Jag kom en minut sent till starten. Men i det här landet går man då till fållan för öppna klasser och väntar tills ingen ska springa iväg på ens bana, och så startstämplar man. Alltså fick jag andas några minuter extra… Men det fortsatte uppåt, och hela banan fick jag gå när det var uppför, och jag försökte ta vägval där jag fick så lite stigning som möjligt, men när det gick nedför sprang jag. Första halvan var hed, sista halvan skog. Missade inget särskilt (mer än näst sista, där jag kom för långt ner och fick klättra… Det var dumt). Det blev att vila i skuggan efteråt (ja, det var utbrutet mål idag också, så det blev mycket promenerande. Plus det där klättrandet.)

Men det var vila - där man slapp det stekande solskenet - som kombinerades med först en kaffe --- och det är inget tråkkaffe här inte: det är äkta, gjort i kaffemaskin, såklart. In the middle of nowhere. Sen bakad potatis med tomfiskmajonnäs och ost. Och mer att dricka. Och jag ser att jag inte sjunkit mer än till 15-16-17 nånting i totalen. Men det ändras när de andra kan plocka bort sina två sämsta dagar.

Nu har dagen svalnat och det känns nästan som att man skulle klara morgonens etapp också. Då ska vi till Storbritanniens orienteringsvagga, där den första riktiga skotska orienteringsmästerskapet på specialritad orienteringskarta hölls – 1962. Men jag vet att det blir tufft.

Hemma efter att ha suttit en timma i bilkö, bara för att komma ut från orienteringen. Men solen har skinit och trots att det var uppåt till start och att detta var den mest kuperade etappen så gick det alldeles utsökt – jag gick visserligen i ett par uppförsbackar, men sen for jag fram på hyfsat lätta ben. Det började med kuperad skog, och sen ut på en hed ner mot målet. Nöjd och glad. Avslutade vistelsen på TC med en skål vegetabilisk chiligryta med ost. Det kan man leva gott på. Men jag förstår att det här området är för sin tuffhet.

Imorgon ska det avgöras. Då ser man vilken ytterligare dag man kan räkna bort. Och vilken dag ens medtävlande plockar bort. Det står att det ska vara mindre kuperat, och att det ska bli björkskog och många diffusa mossar. Återkommer.

Hemma. Det blåses säckpipa utanför mitt fönster. Det är någon typ av byfest hela veckan här. Men vi hade säckpipa på prisutdelningen också. Inte för mig, men för de andra. Tidig start igen, så jag fick minska på frukosten. O, vad det gick uppför, först till arenan, och sedanmot starten. Jag kom i alla fall iväg i rätt tid. Vi hade en riktigt kort bana, och det skulle bara vara 30 meters stigning, så man fattade ju att det skulle gå nedför… Nja, först genom högt gräs bland björkskogarna och dungarna (det blev väl mera nedsprunget senare…), tog ettan, och sen kom uppåtdelen, men det gick rätt bra att både springa och orientera (jag vet att Thierry säger att 10 sekunders miss är tio för mycket), men om jag struntar i fransosen kan jag väl säga att det gick lite snett ut på några, och då blir det ju lite snett in till nästa också. Men jag var nöjd, de andra små, lätta gubbarna springer ju så mycket fortare. Kort och gott: det var en fin orienteringsvecka.

Det var fantastiskt att de hade fått till sex dagar med alldeles olika karaktär på skogarna och hedarna – oerhört bra.

Jag kom nog 18:e sammanlagt – något jag är väldigt nöjd med. Det var väl 44 gubbar med. Nu ska jag vila imorgon, och drar sedan ned till en operavecka i Harrogate och kommer hem sen.

Varför skriver jag detta? Först: det är roligt, bildande och utvecklande att se hur orientering ser ut på andra ställen. Flera av oss borde testa.

Det andra: det är inte mycket liv i QK nu, men jag tycker att det är en rättighet att veta vad ens klubbkamrater gör i klubbens färger. Och därför tycker jag att man kan skriva en mening eller två om vad man har haft för sig under sommaren. Jag vet ju att en del var på O-ringen, men andra har ju varit på andra ställen. Skriv en mening eller två.

Nu spelar säckpiporna riktigt högt. Hej hopp, vi hörs!
A

Tobbe är en grabb att lita på! Qvistknäckaren är inte död än, men den liknar lite Rumskullaeken (som vi som var på Skogsflickornas och Skogskarlarnas kamp mot Småland i lördags), som verkar ha dragit sin sista suck (ja, vi känner väl till enterna???), men i år finns det några gröna skott, mitt i det döda ekträet. Det finns hopp för både trädet och QK. När det gäller QK, är det vi tillsammans som har ansvaret för överlevandet.

Jag hade tänkt att bara nämna något om vad som händer i vår klubb, bara för att QK skulle synas, men Torbjörn hann före, och det var ju bra.

Alltså blir det en osystematisk rapsodi, bara för att vi ska vara underrättade om sånt som händer.

Alltså: vi börjar med slutet på fjolåret. Det var en välbesökt Nyårsorientering på nyårsafton, i den lilla skogen öster om Motala Verkstad.

Vi har haft samtal med Vätternrundan om vad vi ska jobba med. För det vi jobbar med är det som ger oss pengar. Och vi tycker nog att vi har det väl förspänt, rent ekonomiskt.

Vi har en nybildad Arrangemangskommitté, som har börjat jobba med tävlings- och träningsförutsättningarna. Det känns som att det kan funka.

Vi var många som var med på ÖOF:s banläggarkväll. Det är viktigt: nu har vi flera som har ’banläggarkort’ och alltså får vara ansvariga banläggare på tävlingar. Under våren har vi haft några egna banläggningsutbildningar, och jag hoppas att hela den gruppen (och gärna fler än så) kan komma med bidrag till vårt Oktoberlopp i Fålehagen.

Det har varit lite utbildningar, om de olika digitala hjälpmedel som finns, som Livelox, Strava och en massa annat.

Sporthallen – vad den nu heter numera??? --- har haft besök av oss orienterare, och det bjöds på inomhusorientering på den karta vi har där.

Ramons bana har sprungits tre vinterkvällar. Jag tycker att vi kanske skulle utöka till fem eller sex under kommande vinter.

Vi har haft årsmöte. Det viktigaste att rapportera därifrån är kanske att det inte kunde väljas en valberedning. Dessutom kom Leif Hasselström in som sekreterare, efter Inger. Om någon har lusta att delta, rekommenderas kontakt med Stina Korall. Det var inte jättevälbesökt, men smörgåstårtan var mycket delikat.

Åhusresan med Sverigepremiären lockade en stor skara MAIF:are till kamp i natten (som var jobbig) och de vanliga gropformationerna (som var jobbig också). Det där är en god tradition hos oss.

Vi har flitigt deltagit vid ÖOF:s, ÖIF:s och andras många samlingar, liksom lokala saker som förberedelser till Idrottens Dag.

Det har ju varit en mängd tävlingar, från Veterantävlingar till vanliga nationella tävlingar. Och stafetter har det varit: Tiomila hade besök av MAIF och vad jag har hört, så var det till slut ett mycket gott resultat. Pekingduon var också MAIF-besökt och var, som vanligt, mycket rolig.

Vi hade tävlingsresa till Närke och Ånnaboda – vi var många och de flesta var rejält trötta efteråt (speciellt jag)

.

World Orienteering Day firade vi i Fålehagen, medan blixtarna ljungade öcer skogen och regnet öste ned över oss), men vi var 57 närvarande och vi var med om att sätta nytt världsrekord tillsammans med 395.000 personer från 85 olika länder.

Ja, detta var ett hoprafs av minnen, tankar och koll i almanackan. Förhoppningsvis kan vi se framtiden an med stolthet. Vi har tävlingar att löpa, vi har tävlingar att arrangera (fast vi är lite oroliga, eftersom vi inte får kontakt med honom som ska rita vår karta för nästa års tävling).

Bästa hälsningar sänder eder eder ordförande A.

För bättre skärpa öppna bild filerna via länk längre ner.

Stockholm City Cup är en sprinttävling som avgörs under tre vardagskvällar i maj varje år. Precis lagom för en nybliven 58-åring som har sin framtid bakom sig. Numera kan jag knappt springa alls, men varje gång jag ser var etapperna ska äga rum så tänker jag: jag måste ha en karta över den där stadsdelen! Dessutom tillbringar jag vissa dagar i veckan på Trafikverkets kontor i Solna och där kryllar det av orienterare, så det är svårt att motstå grupptrycket.

 Tävlingen slog i år rekord: 1261, 1176 och sista kvällen i Gamla Stan: 1504 startande deltagare. Kungen själv undrade säkert vad det var frågan om eftersom start och mål var vid Strömparterren, ganska nära slottet.

 De övriga etapperna var vid Rålambshovsparken (Kungsholmen), där 1994 års bronsmedaljörer firades för 25 år sedan och etapp gick i Bergshamra i nordöstra delen av Solna kommun (samma dag det var omkring 20 gräsbränder i Stockholm men vårt tävlingsområde klarade sig.

 Om någon är intresserad av kartor får ni höra av er. Jag har ingen flatbäddsskanner längre, men kan nog ordna en pdf-kopia och mejla över. Jag bifogar här min karta från den sista etappen i Gamla Stan (som kanske är den roligaste).

Bild, banan

 Nytt för i år var att H50 och D50 fick en egen klass. Det är okänt om Gustav Bergman drog en lättad suck när han slapp möta mig, men eftersom min bästa placering var 96:a av 138 startande i H50 (på etapp 2), så är det troligt att jag i en sekundstrid med den svenska eliten hade fått nöja mig med se deras ryggar. Men kul var det. Sista etappen i Gamla Stan var det kul att möta alla turisters reaktioner. Förutom japaner och amerikaner, så höll jag i en gränd på att springa ner självaste Janne Schaffer. Jag vågade bara springa i nerförsbackarna, men även lätt sporadisk joggning på kullersten ger vissa värk i ryggslutet, precis på den punkt där kroppsdelen byter namn till något annat.

 Man ser klubbar från alla delar av Sverige i resultatlistan, men många kanske gör som jag: bor i Stor-Stocholmsområdet men springer för sina gamla klubbar, eller så är de studenter. Men en pigg pensionär från Norrköping eller Gävle tycker säkert det är OK att dra iväg till Stockholm för 15-20 minuters tävlande. Är man knäpp så är man.

 Sundbybergs IK och OK Södertörn arrangerar. En arbetskamrat till mig från Sundbyberg hade till uppgift att bara göra en sak: stå vid förrådet sent på kvällen och lasta av bilen som kom med alla grejer från TC. Jag erbjöd honom kost och logi, så han kunde hjälpa till under Vätternrundahelgen på vårt förråd, men han gjorde inga baklängesvolter av glädje när förslaget framfördes.

 För er som ska turista i Stockholm framöver, håll utkik efter den här broschyren HITTA UT STOCKHOLM. Innehåller orienteringskartor över Skansen, Gamla Stan, Långholmen, Vita Bergen och City. Hög nördfaktor!

Bild, HITTA UT STOCKHOLM

Numera nås jag på mejladressen torbjorn.wrighed@myvi.se om någon är intresserad av springa en H50-bana sprint i sommar. Men titta er för när ni springer över vägar och gator.                                                                                    /Tobbe

December har för mig – när det gäller orientering – blivit två saker: en resa till London, på ett bra OL-datum och Nyårsloppet. Det senare kan vi väl återkomma till (jag hoppas vi blir många).

Men det där med London. Jag vet inte vad det är. Det finns ju massor av intressanta städer. Ändå har det blivit Storbritannien för mig. Hur det blir efter ett eventuellt Brexit vet ju ingen. Kanske funkar det inte med vare sig flyg eller båt efter mars. Men London… Lite är det väl så, att det är de slingrande gatorna och gränderna som lockar. Väldigt lite är raka vinklar. Man vet aldrig vad som finns bakom nästa gathörn. När London brann 1666 ville man återuppbygga stan med ett rätvinkligt gatunät – men eftersom fastighetsgränserna var så oregelbundna, och ingen ville ge med sig, fick man använda de gamla gränserna --- och de gamla gatunäten. Och när tyskarna bombade var man fortfarande bunden till samma gatunät, när det skulle byggas nytt. Det är en stor del av Londons charm.

Det har blivit det som gör London så spännande.

Den här gången var det orienteringen, som fick bestämma datum. 9 december skulle man kunna ta Central line ända ut till tunnelbanans ändstation nordväst ut, till Epping. Jag minns att Tobbe en gång skrev en drapa om The Battle of Epping Forest --- den gamla Genesis-låten. Leta reda på den i arkivet.

Epping Forest är en av de få ursprungliga skogarna i England --- som funnits i flera hundra år: Sherwood Forest är en annan, Forest of Dean en tredje, bortåt gränsen mot Wales. De är inte många.

Eppingskogen är längst nordväst ut bokskog och ganska milt kuperad. Där sprang de flyfotade fort, och vi som bara har en fart, kör den vanliga långsamma.

Jag hade som vanligt rest med vanlig handbagageryggsäck, och där får man rum med orienteringsskor och löparkläder --- och trycker man till, finns det rum för både tandborste och ombyteskläder. Mer behöver jag inte.

Ja, jag kom till Epping efter en lång tunnelbaneresa. Sen fick jag gå ett par kilometer och sen var man framme vid TC, som var en skola. Där fanns sporthandel och toaletter och direktanmälan för såna som behövde detta. Jag kom i god tid, så jag kunde klä om (vilket ju nästan alla andra har gjort hemma…). Sen var det bussning ut till skogen. Det var kanske 250 reguljärt anmälda och en ordentlig hop direktanmälda. Alla bussades ut, hoppade av vid en vägficka och där låg både start och mål. Enkelt men praktiskt.

Jag hade anmält mig till Short Blue. Den visade sig vara fem kilometer. Det var skönt att det var öppen bokskog och att det inte var stora höjder. Vissa sträckor var enkla. Jag gjorde bara ett misstag egentligen: läste från 3:an till 5:an. Då blir det mycket runtspring. Men jag hade kommit lika långt ner i listan även om jag hade sprungit helt rätt. Trött kom jag till mål. Vatten var gott. Jag var bland de sista i mål, men jag hade valt sen start, så jag var bland de sista som gav sig iväg också.

Jag slängde mina gula OL-brallor, så nu har inte Thomas nån extrahjälp om han tänker sig ta nåt mer DM… De var söndriga och gamla. Och dessutom lämnade jag mina Icebug-skor i en soptunna. Jag har lagat dem med skoklister alldeles för länge.

Trevligt var det. Jag promenerade tillbaka till stationen och sen gick tåget tillbaka till storstaden.

Vad gör man i övrigt? Jag hade gjort en lista (för en gångs skull…) på saker jag skulle göra. Det mesta gjorde jag på lördagen – ja, jag kom fram på fredag eftermiddag. Det var en utställning med Gustav Klimt, välsignandet av krubban på Trafalgar Square, köpa en bok av Pam Ayres, kolla Tempelriddarkyrkan, Queen-låtarna som ljusslingor över Carnaby Street --- sen får man vara med om så oerhört mycket om man bara promenerar --- konserter, mat, prova alla sorter av Mulled Wine som man träffade på (mulled wine är alltså brittisk glögg), fler konstmuseer.

Och sen till slut, innan jag for till Heathrow: de sedvanliga på Kew Gardens --- o, så jag älskar det stället; att få vandra i denna park, som om våren och sommaren står i oerhörd blomning, men som är ljuvlig på vintern (även om det mest är kameliorna som blommar då) --- då finns de stora, enormt stora palmhusen och andra bautabyggnader med djunglar av känt och okänt i växtväg.

Till flyget sen. Hann till bilbesiktningen morgonen efter. Det är som Claudius skrev: Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzälhen --- när nån har gjort en resa, så har hen något att berätta.

Och nu är det bara Nyårsloppet kvar på årets program. Kom gärna!

A

Traditionell höstresa med klubben. Buss fredag morgon söderut och plockade upp flera på vägen ner. I Mjölby, Jönköping, Vaggeryd...

Dag 1 eller en regnig dag kan vara en bra dag det också!

Blykobe Plantage/ Hasle Lystskov: Fin men svårorinterad strandskog! Bok, ädellöv, gamla tallar  och tom några partier med gran. Flackt och sandigt.  De strandnära partierna var som att springa i sanden i Varamon närmast muren. Jobbigt! Nötskrika , större hackspett , korsnäbbar meståg och en gärdsmyg som fått vårkänsklor och sjöng för fullt. Trutar, måsar och en skarv nere vid stranden. Dock ingen kungsörn!

Patrik som startade en kvart efter mig i H50M kom ifatt mig vid 5:e kontrollen. Blev mycket kompassgång och jag missade grovt vid 11:an och fick leta rätt på ett stigkors där jag kände igen mig. Blev korset mellan en stor stig och asfaltsvägen. Tog över 10 minuter. Märkte inte att det regnade på slutet. Hade snabbaste tiden i familjen Myrhede och kom 2:a från slutet i min klass. Bra dag!

Dag 2 eller en regnig dag med lite hagel och blåst kan vara en bra dag det också.

Slotslyngen. Kustnära och kuperat.

Såg ljust ut på vägen till TC! Stora flockar med vitkindade gäss på åkrarna. Råkor, kanske en fjällvråk?

Start 10.00. Regn! Första 3 kontrollerna i borgen Hammershus! Svårhittat och svårläst på kartan. Lurigt med kontroller inne i rum. Makalös utsikt! Brant nerför från borgen mot skogen. Regnet ökar något i intensitet.

Patrik kommer ifatt mig vid 4:e kontrollen idag. Intensivt regn! Kommer för långt söderut på en långsträcka. Har en väg som fångar upp och kan korrigera men det tar tid! Regnet övergår i slagregn och hagel. Blöt!

Går ändå skapligt. Hittar ett par tre kontroller i rask takt. Allt dyngsurt!Lappen med kartdefinitionerna börjar  lösas upp. Vattendroppar på kartan gör den svårläst!

Vid kontroll 8 har man fin utsikt över målområdet bara några hundra meter bort! Ska jag ge mig för dagen? Varmt kaffe och goda mackor lockar i Maiftältet! Kollar klockan : har varit ute precis en timme. Försöker lite till! Kontroll 9 gäckar! Baksidan av en kulle nära en brant! Men vars är den då? Tar mig nästan en kvart att hitta den! 11.20! Bussen går senast 12:00! Tittar på kartan en gång till och lufsar sedan tillbaka till målområdet längs körvägen och tänker på varmt kaffe! Stämplar in och berättar att jag brutit. Kryper in i den relativa värmen i Maiftältet och byter till något torrare! 

Gick bra för somliga  idag: Anna, Fredrik K, Elke, Patrik, Jessica, Ingrid....

Andra hade det lite tyngre men hängde i hela vägen!

Thure, Petra och Anders M  var några av hjältarna den här söndagsförmiddagen!

Kaffet och mackorna var goda och den varma duschen fantastisk!

Gunnar Myrhede